Det är många som längtar efter framtiden, även jag. När jag var yngre kunde jag inte vänta på att börja högstadiet. Jag tänkte att DÅ skulle allt var kul, nya vänner, bra betyg osv. Men inte blev det roligare bara för att man började högstadiet, tvärt om tyckte jag att höstadiet var den värsta tiden. Fast det tror jag att de flesta känner. På högstadiet kunde jag inte riktigt vara mig själv,antagligen för att jag inte visste riktigt vem jag var då. Just då ville jag bara att tiden skulle gå snabbt så att jag kunde börja gymnasiet. Då kände jag exakt samma som som när jag skulle börja högstadiet. NU kommer jag säkert hitta nya vänner och få bäst betyg!

 

Nu sitter jag här 3 år senare och känner inte alls att något på gymnasiet har blivit som jag tänkte att det skulle bli. Det enda jag längtar till nu är högskolan.

Det jag vill komma med detta inlägg är att vi alltid strävar efter lycka vart vi än kommer. Vi blir aldrig riktigt nöjda, utan tänker att snart ska jag nog bli lycklig. Men det där "snart" kanske aldrig kommer, och så står man där, så har hela livet passerat förbi medans man hela tiden har försökt bli lycklig.